Tidens tecken

Jag ber inte att du ska ta dem ut ur världen, utan att du ska bevara dem för det onda (Joh 17:15).

Hur orienterar man sig bland alla motstridiga röster? Befinner vi oss i en apokalyptisk situation där samhället är så fientligt inställt mot kristna värden att den enda realistiska utvägen för att inte bli komprometterad är att dra sig undan världen och skapa ett eget ”kristet” samhälle?  

När 300- och 400-talets ökeneremiter drog sig undan världen för att mer helhjärtat kunna leva evangeliet var det inte en flykt från ett sekulärt samhälle. Genom att forma gemenskaper där tron var ett val, inte något man ärvde, ville man distansera sig från det kristna imperium som kejsar Konstantin var på väg att skapa. “Klostret är inte en motkultur”, skriver benediktinen Christopher Jamison, ”utan en utvald plats för människor som på djupet vill låta sig formas av evangeliet i en celibatär livsform.” Klostret, liksom kyrkan, finns mitt i världen, men är inte av världen. 

För den som söker en fruktbar livshållning i Kristi efterföljd är utmaningen att leva i sin tid utan att förfalla till vare sig överlägsenhet eller aningslöshet. Den blick som skådat Gud ser på sin omvärld utan att förakta den, men också utan att förföras av den.

Livets Gud, vi är så formade av denna världens röster att vi har svårt att tyda tidens tecken. Förnya under dessa adventsveckor vår väntan efter barnet, så att rättvisa och hopp upplyser vår väg. Amen.