Trons vila
Vi har under årets påskfasta berört en av de mest slitstarka och ekumeniska böner, med ursprung i evangelierna:
Herre, Jesus Kristus, Guds son förbarma dig över oss.
I sin allra enklaste form består denna bön i att vi helt enkelt upprepar namnet Jesus. I det namnet – ”ypperst bland tiotusen” (Höga v 5:10) – sammanfattas Guds fullhet och närvaro. Inför det namnet ska allt skapat till sist falla ned i tillbedjan.
Upprepningen av Jesu namn kan ske spontant och praktiseras överallt: på bussen, i köket, under promenaden, när vi lägger oss och när vi stiger upp. ”På min bädd om natten söker jag den jag har kär” (3:1) säger bruden i Höga visan. Men vi kan också avsätta tider och söka oss till platser där vi medvetet ber Jesusbönen. ”Jag har fört honom till … kammaren hos henne som fött mig.” (Höga v 3:4). Så får det heliga Namnet helga varje ögonblick av vårt liv.
Ju mer Jesusbönen för oss in i vårt hjärta – och därmed in i Gud som bor i vårt hjärta – desto mer blir orden överflödiga. Vår är i Kristus och han är i oss. I hjärtats förening med Gud är det nog att bara vara och vandra, ordlös inför den Oändlige. Vi förnimmer nu vad det är att ”bli stilla och besinna att jag är Gud” (Ps 46:11). Bruden vittar lyriskt om denna erfarenhet av trons vila. I benådade ögonblick infinner den sig i retreatens stillhet:
Mitt huvud vilar på hans vänstra arm, hans högra omfamnar mig (Höga v 2:6).
Nu väntar stilla veckan, den stora veckan.