Orans-gestalten

De monastiska fädernas undervisning om Jesusbönen rymmer stor realism. De vet av erfarenhet att tankar och bilder oavbrutet dyker upp när vi ber och att det inte är något vi kan hindra genom en viljeansträngning. Lika lite som vi kan säga till oss själva ”sluta andas” kan vi säga ”sluta tänka”.  Hur ska vi då göra?

Evagrios av Pontos talar om bönen som ett ”avläggande av tankarna”. Inte ett ursinnigt kämpande för att tränga undan dem, utan ”ett lugnt men ihärdigt lösgörande”. Genom att upprepa Namnet får vi ersätta de triviala tankarna och fantasierna med tanken på Jesus. Inte så att vi gör Jesusbönen till en meditation över specifika händelser i Jesu liv. Här skiljer sig den hesychastiska bönetraditionen från exempelvis den ignatianska meditationsformen. Kallistos Ware ger följande råd:

När vi åkallar Namnet bör vi inte med avsikt föreställa oss någon bild av Frälsaren. Det är därför vi hellre ber bönen i mörkret än med öppna ögon framför en ikon … Jesusbönens fulla kraft att skapa helhet och enhet kommer vi att uppleva först när vi inte gör oss bilder av Frälsaren, utan helt enkelt känner hans närvaro.

Vad vi återkommit till under fastetidens reflexioner över Jesusbönen är hur hemligheten med det stilla upprepandet av bönen är att den alltmer blir en del av oss själva. Inte bara något vi under vissa stunder eller tider ägnar oss åt, utan något vi hela tiden är. Så blir bönens ord och innebörd ett med den som ber. Den franske ortodoxe lekmannateologen Paul Evdokimov skriver:

I katakomberna är den oftast förekommande bilden gestalten av en bedjande kvinna, orans-gestalten. Den visar människosjälens enda riktiga hållning. Det är inte tillräckligt att äga bön. Vi måste bli bön.

Det är just det som kallas hjärtats bön i den hesychastiska traditionen. Hjärtats bön är alltså den punkt där min bön blir ett med någon annans. Någon som i oss oavbrutet ber med ”outsägliga suckar”.