Avantgardister

I föreläsningsserien Kristen tro genom 21 sekler hade vi i måndags nått fram till 1200-talet, ett århundrade som ger intryck av ett genomgripande återvändande till källorna. I en värld där kyrkan var misskött, skandaliserad och insnärjd i ändlösa konflikter, föds på 1200-talet två stora ordnar, franciskaner och dominikaner, som har beskrivits som detta sekels religiösa avantgarde-rörelser. De skapar en helt ny form av rörligt ordensliv, som slår en bro mellan den monastiska spiritualiteten och världen utanför klostren. 

”Få män har berikat världen mer än Franciskus och Dominikus”, skriver en historiker. Olikheten i deras karisma är intressant att notera. Medan Franciskus genom sin inspiration och sitt personliga exempel satte standarden för sin orden, var den tio år äldre Dominikus mer tillbakadragen. Men han hade förmågan att skapa de förutsättningar som gjorde att tillväxten av hans orden inte var beroende av gnistan i ett enda bröst.

Gemensamt för dem båda var att valet inte stod mellan att vara kontemplativ eller aktiv, de två sidorna behövde förenas. För dominikaner och franciskaner var dessutom det verkliga – för att inte säga enda – botemedlet mot kyrkans förvärldsligande fattigdomsidealet. Det är när Franciskus i en gudstjänst lyssnar till läsningen från Matteusevangeliets tionde kapitel som han förstår sin kallelse:

 Skaffa inte guld eller silver eller koppar att ha i bältet, ingen påse för färden, inte mer än en enda skjorta, inga sandaler och ingen stav. Ty arbetaren är värd sin mat. I varje stad eller by ni kommer till skall ni ta reda på vem som är värdig där och stanna hos honom tills ni skall vidare.