Sista ordet

En gång när abba Johannes den korte satt framför kyrkan samlades bröderna kring honom och rådfrågade honom om sina tankar. En av fäderna som såg det greps av avund och sade: ”Ditt kärl, Johannes, är fullt av gift.” Johannes svarade: ”Så är det, abba. Och det säger du fastän du bara har sett utsidan. Vad hade du då sagt om du sett insidan?” 

Den spontana reflexen vid en så försåtlig anklagelse –’ Johannes, här sitter du och undervisar dina lärjungar med orena motiv’ – vore självförsvaret. Vem skulle inte säga emot den som av avund hemfaller åt förtal av den som samlar så många fler till sin undervisning än vad han själv gör? Att lägga ett ord för sig själv när vår heder ifrågasätts kan väl knappast anses orimligt? Sanningen måste väl ändå få sista ordet?

Här friläggs en större fråga: Vad är det att vara fri? Så fri att man inte behöver föra sin egen talan. Inte bekymrar sig över hur man bedöms och recenseras av andra. Att man rentav ger den andre rätt.

Ingen har varit mer fri än Jesus inför Pontius Pilatus. Han förblir tyst inför anklagelserna eftersom han vet att det sista ordet inte är ett ord.