“Den levande människan är Guds ära”

– Låt oss be att Gud tar emot vårt och hela kyrkans offer.
– Honom till ära och världen till frälsning.

Vi rör nu vid överlåtelsens hemlighet: att säga ja till Gud. Ett ja som måste vara helt och fullt vårt eget eftersom friheten är människans adelsmärke, det innersta i hennes gudslikhet. Och likväl kan vi inte ge vårt ja till Gud om vi inte får det som gåva. Också det hör till mysterierna. 

Det förbehållslösa ja Jesus ger på Olivberget är varje kristen kallad att ge i hans efterföljd. Det måste vara vårt eget ja. ”Men hur ska jag kunna göra det?” Nej, vi kan inte ge detta ja – detta offer – om vi inte får det som gåva. Det kanske främsta tecknet är Maria, Jesu mor: ”Jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt.” Hon ger det ja som gör henne till gudabärerska.

Varje människa har en bestämd väg att gå i Kristi efterföljd. Till en början är vi inte medvetna om vad den vägen innebär. Men tiden för Guds besök kommer, den tid när det klarnar för oss vilken väg vi är kallade att gå. Vägen har vi inte själva valt. Den har valt oss. ”Ni har inte utvalt mig, utan jag har utvalt er”, säger Jesus. När vi ger vårt ja är även detta ja-ord en gåva: vi har fått det av Gud och ger det nu åter till Gud.

I varje mässa utspelar sig detta drama i ritens form för att genom Anden inpräglas i våra hjärtan. Vi ger vårt ja till Gud. Ta emot vårt offer. När vi i tacksägelse bär fram våra liv, det vi fått som gåva, sker den förvandling som gör oss till eukaristiska människor. När livet levs i harmoni med Gud blir vi inte ”något annat”. Vi blir oss själva. Vår frihet fulländas. Vi blir levande människor. Och “den levande människan är Guds ära”, som Irenaeus av Lyon uttrycker det i en berömd sentens.