När evigheten genomtränger tiden
Med sex månader kvar till jul firar kyrkan i dag Johannes döparens födelse (i Den Svenska Evangelieboken infaller den numera som firningsdag söndagen efter midsommardagen). Johannes är länken mellan de två förbunden, mellan den judiska traditionen och den kristna, och framhåller kontinuiteten mellan dessa. När Jesus kommer vandrande ner mot Jordandalen pekar Johannes ut honom och utbrister: ”Där är Guds lamm som tar bort världens synd” (Joh 1:29).
För dem som hörde orden och såg Johannes peka ut Jesus var anspråket oerhört. Lammet är i Johannes döparens vittnesbörd en metafor – inte en liknelse som när man säger att ”Jesus är som ett lamm” – som betecknar identitet. I Gamla testamentet är lammet ett offerdjur, och när Jesus därför beskrivs som ”Guds lamm” pekar det symboliskt på hans korsdöd som den händelse som fullkomnar den judiska offerkulten. Den bok i Nya testamentet som framför allt knyter an till denna metafor är Hebreerbrevet, som hävdar att Jesus upphäver det dagliga tempeloffret genom att en gång för alla offra sig själv (Heb 9:12). Även i Uppenbarelseboken beskrivs Jesus som lammet som ”såg ut att ha blivit slaktat”, och i den himmelska gudstjänsten skildras tillbedjan av ”Gud och Lammet”.
Innebar det faktum att Jesu död på korset uppfattades som den gammaltestamentliga offerkulturens fullkomning att det inte skulle finnas någon offerliturgi i mellantiden fram till Jesu andra ankomst? När Jesus modifierar den judiska ritualen under firandet av den sista måltiden med sina lärjungar, säger han uttryckligen: ”Gör detta till minne av mig.” De första kristna tog detta på allvar. Det rituella frambärandet av bröd och vin, grundat på Jesu försäkran att dessa verkligen var hans kropp och blod, kom att utgöra kärnan i en gudstjänst som hade karaktären av en offerliturgi. Som vi tidigare sett talar kyrkofäderna redan från 100-talet om nattvarden i termer av ”offret”. Det allra tidigaste exemplet är från den lilla skriften Didaché:
På Herrens dag skall ni samlas och bryta bröd och frambära tacksägelse efter att ha bekänt era synder, så att ert offer blir rent.
Samtidigt upprepar evangelierna profeternas kritik av tempeloffren: ”Barmhärtighet vill jag se och inte offer.” Clemens Cavallin, docent i religionshistoria vid Göteborgs universitet, beskriver i sin bok En kort introduktion till offer (Veritas 2021) hur det från början finns ett spänningsförhållande i den kristna gudstjänsten mellan det inre, andliga och det yttre ritualiserade:
Ingen religiös rörelse kan leva helt ”andligt” lik änglar, då en del av att vara människa är att ha en kropp. Den starka betoningen av den andliga dimensionen i både den kyrkliga gemenskapen och i tillbedjan måste realiseras i yttre handlingar, vilket alltså går tillbaka på den uttryckliga uppmaningen att upprepa den ritualiserade offermåltiden där Jesus frambar bröd och vin som han identifierade som sitt sanna kött och blod.
Det finns alltså ett viktigt samband mellan förståelsen av eukaristin som ett rituellt frambärande av Kristi offer och vad Cavallin kallar ”offret som en grundprincip för personligt andligt liv”, det vill säga en inre offrande attityd som kan omfatta alla handlingar i livet. I den eukaristiska måltiden binds det mänskliga offret samman med det gudomliga offret. Hur detta är möjligt går inte att förstå utan en tidsuppfattning som både erkänner en tidsaxel och dess överskridande. Genom att tid och rum överskrids via evigheten som förmedlande länk, är Jesu korsdöd inte bara en avgränsad historisk händelse. Den är närvarande när Gud befaller Abraham att offra Isak – och den är närvarande i nutiden på samma gång som vår tid var inkluderad i det som skedde på Golgata. Det är denna förståelse av tid, där evigheten genomtränger vardagen, som gör det möjligt att tro att Jesus Kristus är verkligt närvarande under den yttre gestalten av bröd och vin när eukaristin firas.
Men när denna sakramentala vision av eukaristin tonas ned hamnar den mentala förståelsen av det kristna budskapet i fokus eftersom frälsningsögonblicket placeras i det förflutna. Som Cavallin uttrycker det:
Avstånd i tid och rum måste istället övervinnas genom inlevelse och fördjupad kunskap. Sakraliserad närvaro ersätts med hermeneutik, tolkningslära och i förlängningen av en känslomässig visshet.
