Att bli en oblat
Vi har i texterna under apostlafastan rört oss kring två ord som är nära besläktade, men vars språkliga rot kan behöva klargöras för att se hur de förhåller sig till varandra: frambärande och offer. I engelskan motsvaras de av offering och sacrifice.
När vi hör engelskans offering ligger det nära till hands att vi associerar till svenskans offer. De är visserligen språkligt besläktade, men innebörden är inte helt identisk. Ordet kommer ur det latinska verbet offerre, vars ursprungliga betydelse är ”att frambära något”. Från verbet offerre avleds det latinska substantivet oblatio, som betyder ”gåva”. Vi känner igen det i “oblat”, det namn nattvardsbrödet fått i liturgin. En motsvarande beteckning på nattvardsbrödet, som bland annat används i den koptiska liturgin, är korban, av hebreiskans qorban, som också betyder gåva. (I Markusevangeliet 7:11 har just detta ord lämnats oöversatt.) Ordet kommer av en hebreisk rot som betyder att ”komma nära”, i betydelsen ”att frambära”.
Ett liturgiskt begrepp som har samma ursprung är offertorium. Det betecknar frambärandet av gåvorna, brödet och vinet, och dukandet av dem på altaret. Men offertoriet blev från slutet av 300-talet även beteckningen på de böner som kom att bedjas under denna del av liturgin.
När man läser engelska texter som behandlar offer blir det alltså tydligt hur engelskan – genom antalet latinska låneord – har en rikare offerterminologi än svenskan. Skillnaden mellan offering och sacrifice har ingen motsvarighet i svenskan. Det svenska ordet ”offer” motsvaras av engelskans sacrifice, som kommer ur latinets sacrificium, vars betydelse är ”ett offer”. Detta är bildat av sacer, som betyder heligt, och facere, att göra. Innebörden är ”att göra helig” eller ”att genomföra en helig handling”. I de förkristna religionerna syftade det till hur ett djur eller ett ting vigdes åt gudarna.
Mot denna summariska semantiska bakgrund blir det tydligt att när vi talar om nattvarden som ett sakrament, inrymmer ordet en offeraspekt. Det ord – offer – som bär på ett kluster av betydelser utifrån hur det har använts genom historien, alltifrån det avskyvärda till det sublima, underordnas i den eukaristiska måltiden den utgivande kärlekens princip. Här vänds hierarkin upp och ner. Genom religionernas historia har det naturliga varit att det lägre offras för det högre. Kristendomens kärna, dess absurditet, är att Gud, den absolut högste, ställer sig längst ned i universums hierarki och offrar sig själv – av ren och skär kärlek.
I ritens form låter vi våra liv förenas med Kristi offer när mässan firas. Vi förtär oblaten för att bli en oblat! Genom den helige Ande förvandlas vi så att vi kan bli en offergåva till våra medmänniskor, och ytterst till Gud. I evangeliet kallas det, med Jesu språk, att ”ta korset på”.