Det hoppfulla askkorset

”Jag vände mig till Herren Gud i bön och åkallan och höll fasta i säck och aska.” När fastetiden var inne knöt den unga kyrkan an till profeten Daniels ord då han strödde aska på sitt huvud och ropade till Herren om förbarmande. Fyrtiodagarsfastan inför påsken utgjorde för de tidiga kristna även en offentlig botperiod för dem som begått svåra synder, och inleddes med att man beströdde botgörarnas huvuden med aska. 

Det är en reminiscens av denna tradition som lever kvar i den gudstjänst som i västlig tradition firas på askonsdagen och som liturgiskt markerar fastans inledning. Askkorset som vi tecknas med på vår kropp ger en viktig signal: hela människan är drabbad av synden, hela människan omfattas också av nåden. 

Askan talar sitt tydliga språk när vi i dag inleder årets stora fasta: den är livet som slocknat, elden som falnat, kärleken som kallnat. Askan påminner oss om vår förgänglighet. På vår kropp tecknar askan vad aposteln skriver med sin penna: ”Syndens lön är döden”. Men Gud gav människan ett löfte om en befrielsens dag. Därför är askkorset också ett hoppets tecken: ”Guds gåva är evigt liv i Kristus Jesus, vår Herre” (Rom 6:23). Biskop Anders Arborelius kommenterar i ett fastebrev:

Om vi verkligen tar emot askan som ett tecken på vår fattigdom i anden och vårt oändliga behov av Gud, blir det en bön som når fram till Faderns hjärta.