När naturen häver sig
I går kom nyheten att den globala temperaturökningen under den senaste tolvmånadersperioden för första gången har passerat 1,5 grader. ”Det är otroligt oroande att temperaturem legat så högt så länge”, kommenterade oceanografen Ola Kalén vid SMHI.
Samtidigt läser vi ur profeten Amos bok i vårt lektionarium. Verksam på 700-talet f Kr hör Amos till dem av skriftprofeterna som tolkar konvulsioner i naturen som skapelsens sätt att delta i Guds reaktion på människans ovilja att leva i harmoni med jorden och med varandra. I inledningen av Amos bok häver sig naturen som en Guds allierad:
Herren ryter från Sion, hans röst dånar från Jerusalem. Då vissnar herdarnas marker, då torkar Karmels topp.
Varför ”ryter” Herren? Därför att de som drabbas av katastroferna inte är desamma som de som genom sin livsstil har utlöst förödelsen. Profeterna hjälper oss till ett relevant teologiskt perspektiv i vår egen tid. För de klimatförändringar som slår hårdast mot de svaga och fattiga ansvarar den rika världens konsumtionsexcesser.
Om vi ansvarsfullt förmår närma oss tanken på skapelsens delaktighet i Guds dom – som alltid är en kärlekens reaktion inför dem eller det som misshandlas – kan det öppna för hopp mer än förtvivlan. Genomgående beskriver de bibliska författarna Guds dom i ljuset av hans förtärande och aldrig sinande kärlek till människorna och skapelsen. Vreden har aldrig sista ordet, den är tvärtom den nitälskande kärlekens ”löfte” om att ondskan inte ska triumfera. När framtiden inte längre tycks förhandlingsbar, när världen och människorna vacklar, läser vi i Femte Moseboken att Herren ”förbarmar sig över sina tjänare, då han ser att de inte orkar mer, att det är ute med hög och låg” (5 Mos 32:36).