“Min nya belägenhet”
När Gunnel Vallquist mot slutet av sitt liv berättade om det hon kallade “min nya belägenhet” – att hon som katolik blivit upptagen i full kommunion med den ortodoxa kyrkan – var det en helig vink om hur Anden kan öppna vägar bortom de begränsningar och inskränkningar som traditionen i ”horisontell” mening lätt skapar. Men aldrig genom att vi försöker forcera hindren, hävda vår rätt eller ta saken i egna händer. Okonventionella ekumeniska initiativ förutsätter ett gemensamt ja. En ömsesidig överlåtelse grundad på igenkänning.
För Gunnel Vallquist hade den ortodoxa traditionen med tiden alltmer blivit ”källan där min innersta själ får dricka, vars tal når längst in i mitt hjärta”, som hon uttryckte det. Men att hon blev mottagen i den ortodoxa kyrkan var inget hon önskade demonstrera eller utnyttja. När hon några år före sin död överlämnade den text till mig där hon berättade om denna erfarenhet var det för att hon ville dela med sig av sitt vittnesbörd. Men, som hon sa: ”Vänta tills efter min död.” (Texten publicerades i Pilgrim 4/2016.)
Den ortodoxe teologen Vladimir Lossky reflekterar kring distinktionen mellan traditionens vertikala och horisontella sida. Traditionen i vertikal mening bevarar förbindelsen med de ursprungliga källflödena. Den är inte bärare av sanningen, säger Lossky, men är ljuset som uppenbarar sanningen. Traditioner i horisontell mening däremot kan utgöra ett allvarligt hinder för Anden.
Men hur vet man att Anden gör något nytt? Tänk om det nya är ett stickspår, rentav en förvillelse? Urskillning är en grannlaga uppgift. Risken för godtycklighet finns alltid när vi ska avgöra vilka traditioner som representerar Andens ljus. Och vilka vi behöver lämna bakom oss. Men tiden, sanningens vän, prövar det mesta.