“Drick er inte otörstiga!”

I en kommentar till Herrens ord genom profeten Jeremias – Du har övergett mig, källan med det friska vattnet – ställer den irländske munken och abboten Columbanus (d 615) frågan vad det innebär att dricka honom som är Källan. Columbanus, som lämnade Irland och bland annat grundade klostret i Bobbio i Norditalien, skriver:

Dricker honom, det gör den som älskar. Dricker gör den som mättas av Guds ord. Dricker gör den som älskar mycket, längtar mycket. Dricker gör den som brinner av kärlek till visheten.

Columbanus står i en tradition, den keltiska, genomsyrad av pilgrimsmotivet. Det symboliserar en kristendomsförståelse där främlingskap, uppbrott och heliga platser är centrala teman. När Gud drabbar människan känner hon i hela sin varelse att hon är en främling i världen. Inom sig har hon funnit en helig plats. Det är dit hon är på väg. Allt lämnar hon, allt vågar hon, allt uthärdar hon för att nå sitt mål. Hela hennes liv är i fortsättningen en resa för att finna den källa hon bär inom sig och dricka av det vatten om vilket Jesus säger: ”Den som dricker av detta vatten blir aldrig mer törstig.”

Columbanus säger: “Drick, men drick er inte otörstiga!”