Ett vingslag in mot Guds hjärta
”En juvel bland böner”, kallar Ekumeniska Kommuniteten i Bjärka-Säby preses, Jonas Eveborn, den bön vi ser närmare på under årets påskfasta. I samband med en tre månader lång vistelse i Paulosklostret i södra Egypten för mer än 20 år sedan, blev han introducerad till Jesusbönen så som den brukas i den koptiska kyrkan. Den munk som blev hans följeslagare lärde honom att knyta det karaktäristiska koptiska radbandet med 41 knutar. Varje radband han knöt blev samtidigt en förbön för den som skulle få bönebandet. Det var Jonas Eveborn som i Sverige kom att tradera konsten att knyta det koptiska radbandet, en praktik åtskilliga numera tillägnat sig. I tidskriften Pilgrim berättade han 2008 om sin erfarenhet i den egyptiska öknen:
När jag praktiserade den mer ordlösa bönen ute i öknen och vilade i Guds närvaro, tänkte jag ibland att det var som om jag gled fram på bönens vingar, likt de stora falkar jag emellanåt kunde skåda mot himlen. En himmel som var spänd som en azurblå tältduk över det sandfärgade stenökenlandskapet. Falken gled fram på utspända vingar. Då och då slog den ett slag med vingarna och fick ny fart. På samma sätt blev åkallandet av namnet Jesus ett vingslag som gav mig riktning in mot Guds hjärta även i den ordlösa bönen. Och jag tänkte: vilken vila att få segla fram, buren av den treeniges termik.
Talet 41 är summan av piskrappen som Jesus fick under sitt lidande, törnekronan han bar och såret i sidan efter soldatens lans. I änden av radbandet formar knutarna ett kors. För den som använder detta radband, som blivit ett signum för Ekumeniska Kommuniteten, är passionshistorien ständigt närvarande. ”Vi dras in mot centrum, korset som blev hela världens räddning”, skriver Jonas Eveborn. De koptiska munkarna ber de 41 Kyrie eleison i varje tidebön och varje eukaristisk liturgi.
Finns då inte en risk att medlet tar uppmärksamheten från målet? frågar sig Jonas Eveborn. Visst kan det vara så för en nybörjare, säger han när han tänker tillbaka på hur han själv som ung fann denna ”väg”. Han konstaterar samtidigt, med sin egen erfarenhet som fond – och här känner vi igen hur munken från östkyrkan, Lev Gillet, brukade uttrycka sig – att ”det inte tycks ta lång tid innan målet för min tillbedjan, Jesus Kristus, träder fram och får alla mänskliga hjälpmedel att blekna i jämförelse med strålglansen från honom.”