Verklighetsnäring

Abba Antonios sade: ”Jag såg alla fiendens fällor, som är utlagda över jorden, och suckade och sade: ’Vem kan undgå dem?’ Då hörde jag en röst som sade till mig: ’Ödmjukheten’.”

Att vara ödmjuk, i ordets rätta mening, är att leva nära den jord av vilken vi är komna och till vilken vi ska återvända. Där finns den näring som får Andens frukter att växa.

I hebreiskan har orden människa, adam, och jord, adamah, samma rot. Det ligger nära latinets ord för jord, humus, som vi känner igen i engelskans human. Som i sin tur avleds i adjektivet humilitus, som ger humility. I klassiskt latin användes frasen iacere humi, i betydelsen ”ligga framstupa på marken”. Uttryckt i prostrationen, ödmjukhetens rit framför andra i bönen.

När människan har markkontakt, vet sin plats och har en fast hemvist i verkligheten, undgår hon ‘fiendens fällor’. Hon är rotad i den jord som ger näring åt ödmjukheten. När hon tror sig vara en ängel eller fågel blir hon ett lätt byte för frestelserna.