Väckt av bönen

 
”Tidigt en morgon föreföll det mig som om bönen hade väckt mig”, skriver den okände ryske pilgrimen.
När Gud väcker i en människa längtan efter den ständiga bönen, har hon funnit sin kallelse. När hon börjar följer denna längtan kommer bönen av sig själv att utgjutas i henne. Den kommer att väcka henne på morgonen och kalla på henne under dagen. Hon fäster sig inte vid bönens uttryck och egenskaper, det är själva dess väsen som alltmer blir en del av hennes vara.
Med tiden märker hon hur bönen av sig själv och utan ansträngning pågår inom henne, inte bara då hon är vaken utan också då hon sover. Brudens ord i Höga Visan framstår nu som alldeles naturliga för henne: ”Jag sov, men mitt hjärta var vaket.”