Ur roten
Den tredje stora Kristusprofetian i Jesajas bok möter vi i det elfte kapitlet, som inleds med orden ”En gren skall växa ut Jishajs avhuggna stam, ett skott skall skjuta upp ur hans rot.” De tio första verserna i detta kapitel hör till läsningen i juldagens vesper i den ortodoxa liturgin. I den svenska evangelieboken läses detta avsnitt söndagen efter jul; i det romersk-katolska lektionariet hör det till tisdagen första veckan i advent.
Jishaj var far till David, hjältekonungen, och Jesaja förutser här det otänkbara: dynastin från David skulle gå under, störtas som när yxan fäller trädet till marken. Det skedde också drygt hundra år senare, när den babyloniska armén skövlade Jerusalem år 587 f Kr. Men hur skulle det då gå med Guds löfte att Davids kungavälde ”skall bestå i all framtid”? (2 Sam 7:16).
Inte ens de mest omvälvande katastrofer förmår annullera Guds löfte. Så länge det är Guds löfte är Gud subjektet för dess uppfyllelse, och Gud förbinder sig att vara trogen sina löften. När världen skälver faller därför inte löftet i bitar. Och nu profeterar Jesaja om hur dynastin från David ska återuppstå ur skottet som skjuter upp ur roten. ”Ett heligt släkte är den stubben”, har Jesaja redan tidigare yttrat (6:13).
Det är ur roten – genom att återvända till rötterna – som kyrkan förnyas och börjar blomstra även i tider när hon fällts till marken, förötts och förtröttats, och allt hopp tycks ute. Advent är en tid som ger närig åt hoppet om en ny början, en tid att lära sig urskilja Guds trofasthet. Det är en tid som påminner om att I det kristna livet har tron prioritet, men hoppet är det primära (Moltmann).