Uppståndelsens spiritualitet

 
Vi har nått apostlafastans sista dag. I vår drygt månadslånga meditation över kyrkans credo, den nicenska trosbekännelsen, påminns vi slutligen om hur Nicenum utmynnar i överlåtelsen åt kyrkan som global gemenskap, en enda kropp, med rötter hos apostlarna, främst Petrus och Paulus som vi firar imorgon. Och därmed i förtröstan på kyrkans stora gåva: ett enda dop till syndernas förlåtelse.
Som vår mor och Kristi kropp är kyrkan ingen institution, hon är den gemenskap åt vilken Gud har anförtrott sig själv och sina gåvor. Det är genom kyrkan som Jesus oupphörligen säger: ”Kom till mig alla ni som är tyngda av bördor, så skall jag ge er ro.” I kyrkan infogas vi genom dopet i den gemenskap vi är skapade för, med Gud och med varandra. Hon är det nya Eden, den utvalda plats Gud tilldelat människan där hon har allt hon behöver och kan mogna till Guds likhet, förverkligandet av vår sanna identitet.
Så avslutas trosbekännelsen i förväntan: vi tror ock på de dödas uppståndelse och ett evigt liv. Inte på grund av vår tro, men genom vad Gud gjort för oss hoppas vi på den dag om vilken det heter: ”Döden skall inte finnas mer.”
Kristen tro är mer än något annat en uppståndelsens spiritualitet. Det vi väntar är bara den slutliga bekräftelsen på vad som redan har skett: när Kristus uppstod från den oåterkalleliga döden, nedtrampade han döden och åt dem som är i gravarna gav han evigt liv.