Sommarläsning (I)

 
Gud, min Gud, jag söker dig,
min själ törstar efter dig,
min kropp längtar efter dig,
som ett kargt och uttorkat land.
”Ingen bönbok har bevisligen hållit så länge som Psaltaren, vars äldsta texter är bortemot 3000 år gamla”, skriver Anders Piltz. Jag läser hans meditationer över Psaltaren i boken Spåren i djupet (Artos) till första morgonkaffet denna sommar.
När andra ord blir slitna bär psalmerna. De tar människan på allvar. Och de är bräddfyllda av Gud. Här finns Gud överallt, på raderna och mellan. Psalmisten diskuterar inte Guds existens eller försöker bevisa den. Anders Piltz skriver:
”I psalmerna lever Gud, konkret, inte som ett postulat, ett stort X. Han tar sig ingen aftonpromenad, som i Första Mosebok. Men han sitter, klär på sig, han sover och vaknar, han reser sig, han stiger upp till himlen, han handlar med uträckt arm, han andas.”
Att göra Psaltaren till sitt dagliga bröd är att träda in i Jesu värld. Det är att formas av den bön som formade Människosonen.