Påsktidens vemod

Den första fastedagen i påsktiden är efterlängtad. Det är inte utan att ett visst vemod infinner sig när Stora fastan är över. Något som dessutom lätt ger upphov till en smula dåligt samvete. Borde vi inte glädjas nu, leva uppfyllda av påsktidens ljus?
Känslan av saknad är naturlig eftersom fastan i så hög grad motsvarar våra villkor i denna världen. Den är en förtätad bild av den jordiska verkligheten och dess mödor. Fastetidens realism gör att det är lätt att känna sig mer hemma där än i påsktiden, som motsvarar Guds rike – den verklighet som ännu inte är fullt ut realiserad.
Nu får de återkommande fastedagarna, varje onsdag och fredag, vara en ständig påminnelse om att den återhållsamhet och vaksamhet som hör fastetiden till, alltid bör följa oss. Ty ”djävulen går omkring som ett rytande lejon och söker efter någon att sluka”.