Ögonblicket av nåd
Praktiserandet av Jesusbönen beskrivs i ortodox tradition som den väg på vilken verkligheten tar idéernas plats – och på samma gång bekräftar dem. Som den rumänske prästen och teologen Dimitru Staniloae, en av 1900-talets främsta uttolkare av Filokalia tillika översättare av detta verk till rumänska, uttrycker det:
För att tala klarspråk: när tanken har stigit ner i hjärtat möter vi inte längre Gud genom idéer utan genom medvetenheten om hans närvaro; idéerna står inte längre i vägen, mellan oss och Gud.
Ett av hindren för tankens nedstigande i hjärtat är just våra tankar om Gud. När bönens ande berör en människa måste hon därför se upp så att hon inte faller in i teologiska funderingar. Att tänka för mycket på Gud kan göra en människa instängd i sig själv. Som Alexander Schemmann uttrycker det i en dagboksanteckning: ”En rationell och logisk människa har ytterst svårt för att omvända sig.”
Ska vi alltså förakta förnuftet? Nej, det är givet av Gud. Men också märkt av fallet. Som allt annat måste det passera korset för att bära den frukt som ger evigt liv.
De monastiska fäderna beskriver hur bön består av en enda tanke – monologistos euche – men egentligen är det inte alls en tanke, snarare ”en medvetenhet om att vara totalt absorberad av den gudomliga verkligheten”, som Staniloae uttrycker det.
Denna medvetenhet är det ögonblick av nåd när sinnet inte är upptaget av vare sig den egna hungern, eller av brödet, utan av Guds barmhärtighet. I det ögonblicket har tankens bön övergått i hjärtats bön.