Ödmjukheten
Kyskhetens första frukt är ödmjukhet. Den är grundtonen under Stora fastan. Om fastan blir en tid när vi ska bevisa saker för oss själva och varandra, blir den verkningslös.
De andliga fäderna och mödrarna påminner ofta om vår benägenhet att göra avhållsamheten till självändamål. ”Principles is what people have instead of God”, skriver Alexander Schmemann i sin dagbok. När fastan gör oss upptagna av fastan har den blivit en avgud. Alla sådana skymmer Gud och måste rivas.
Om fastans nådatid däremot gör oss lika publikanen, som inte försökte skyla sin synd och dessutom visste att synden gjort honom ovärdig att träda inför Gud – då har den utfört ett livgivande verk i oss. Den kan nu bli den ljusa sorgens tid, som låter oss nå målet ”mer rättfärdiga” än den som gett sig själv godkänt för en väl genomförd fasta.