Mystikens grundmönster

 
Mörkret, eller natten, är i den klassiska själavårdstraditionen en symbol för en övergång från sken till verklighet, från yta till djup, från synligt till osynligt. Men i den kristna mystiken finns ingen dualism mellan den materiella världen, kroppens och sinnenas värld, och den andliga verkligheten. Båda världarna är goda. Men den andliga är verkligare eftersom det ytterst bara finns en verklighet, Gud, och Gud är ande.
Gud är all verklighets källa, säger Johannes av Korset i Dionysios efterföljd. Så verklig att allt annat framstår som ett intet, uttryckt av psalmisten: ”Äger jag dig i himlen önskar jag inget på jorden” (Ps 73:25).
Gud – och intet mer. Först när människan blir nedsänkt i den källa som är Gud – förenad med Gud – kan hon se skapelsen sådan den är i sig själv. Det radikala nejet mynnar ut i ett radikalt ja. Allt skapat är delaktigt i Gud och blir för människan till gemenskap med Gud när hon inte längre låter det bli ett substitut för verkligheten själv.
Den ”sekulära” världen är inte längre sekulär eftersom det bara finns ett grundmönster: i honom är det vi lever, rör oss och är till.