Det vi fann var inte det vi sökte

 
Begreppet mystik börjar användas på allvar på kristen mark i och med den hemlighetsfulle författare, troligen på 500-talet f Kr, som vi i dag påminns om i vårt Synaxarium. Han ser sig själv som lärjunge till aposteln Paulus och skriver således under pseudonymen Dionysios Areopagiten.
För Johannes av Korset i Spanien på 1500-talet är Dionysius mystikens stora gestalt. Det är Dionysions som utlägger grundmönstret rening– upplysning – förening om människans andliga väg, som hos Johannes blir en väg genom Intet till Allt. Natten blir här en avgörande metafor.
Natten rymmer en mångfald av innebörder som kommit att bli viktiga i den kristna själavårdstraditionen, men inte minst denna: Gud är alltid den stora överraskningen. Det vi finner när vi finner Gud är inte det vi sökte när vi sökte Gud. Det är dessutom bortom alla ord och beskrivningar, ofattbart och outsägligt. Något som Dionysios åskådliggör genom utläggningen av hur Mose gick upp på Sinai berg för att möta Gud. När han till sist når bergets topp ”där Gud var”, träder han in i ”töcknet” (2 Mos 20:21). När han senare återvänder till folket lyser hans ansikte som solens.
Bilden: natt i Toledo