Monachos
När vi går tillsammans med den koptiska kyrkan firade den helige Antonios minnesdag, fick vi på nytt en påminnelse om hur det var i den subkultur som växte fram i Egyptens, Syriens och Palestinas öknar som kristendomens djupdimension bevarades och odlades på 300-talet. De monastiska kommuniteterna representerade en alternativ form av kristendom samtidigt som de förblev en del av kyrkan. Munkarna levde i marginalen, men utan att marginaliseras.
Monachos, det grekiska ordet för munk, med betydelsen en eller ensam, finns inte i Nya testamentet, men dess innebörd av ett liv vävt i ett stycke är djupt inbäddat i evangelierna. Jesusorden ”Saliga de renhjärtade, de skall se Gud”, var munkarnas devis. Det rena hjärtat är det odelade sinnet, oblandat som rent guld eller rent vin. En av de mest berömda definitionerna formulerades i generationen efter Antonios av den unga monastiska rörelsens främste lärare, Evagrios av Pontos: ”Munk är den som är skild från allt och förenad med allt.”
Det är en insikt om hur distans och förening, ensamhet och gemenskap, förutsätter och förstärker varandra. Med mystikens språk: bara intet kan fyllas av allt, endast tomheten rymmer det oändliga. Det var genom ensamheten som de tidiga munkarna och eremiterna anade den stora gemensamheten. Ur denna erfarenhet kom ett sätt att se på auktoritet som kolliderade med det som alltmer utvecklades inom den kyrkliga hierarkin. I församlingarna hänvisade man till biskopen. I klostren sa man: ”Medkänslan är den högsta auktoriteten i kyrkan.”