Avfällingar?
Just nu läser många den tjeckiske teologen och filosofen Tomáš Halíks uppmärksammade bok The Afternoon of Christianity. Denne påminner inte så lite om sin vän Václav Havel, som oväntat blev Tjeckoslovakiens president efter murens fall 1989. När Halík beskriver den kristendomens kris i Europa som får mycket att vackla – institutioner, gamla trosvissheter, konfessionella systembyggen – talar en och annan om ”avfall” inför de uppbrott som människor gör. Havel, som själv hörde till dissidenterna under kommunistregimens tid i sitt land, gav följande definition av begreppet ”avfälling”:
”Dissident” betyder som bekant ”avfälling”. Men dissidenterna upplever sig inte som avfällingar, eftersom de ju inte har avfallit från något. De har varit mer trogna. Ska man tala om avfall i något avseende, så gäller det närmast från det som varit falskt och främmande för deras liv: nämligen ”livet i lögn”.
På tröskeln till den helige Antonios dag: Var det inte ett liknande uppbrott, fast i en annan tid, som den person som brukar kallas den förste munken gjorde? När kristendomen börjar anta formen av en religion i den betydelse religio hade i Roms antiken – ett system av symboler och ritualer som höll samman ett samhälle – kommer motrörelsen från öknen. Det är här den djupare dimensionen av kristendomen bevaras och odlas. Munkarna levde i marginalen, men kunde inte marginaliseras. Sökandet efter ett liv i sanning drev dem till uppbrott från alla etablerade former. Från denna ”marginal” skulle kyrkan reformeras under mer än tusen år framåt.