”Kristus lider till världens slut”

I östkyrkan framhålls hur allt i skapelsen måste genomgå en korsfästelse för att nå fram till uppståndelse, i enlighet med Jesu ord i Johannesevangeliet: 

Om vetekornet inte faller i jorden och dör förblir det ett ensamt korn. Men om det dör ger det rik skörd.

Uppståndelsen innebär inte att korset är ett passerat stadium i Jesu liv. Här gäller med andra ord inte en linjär kronologi. Kors och uppståndelse förblir oskiljaktiga intill slutet, vilket också innebär, med Origenes ord, att ”Kristus kommer att lida till världens slut”. Han lider med alla som lider och dör, och kommer att göra det tills hela jorden har återfötts. 

Kan vi i det ljuset ana något av vad Paulus syftar till med de gåtfulla orden i Kolosserbrevet om att fullborda ”vad som ännu fattas i Kristi lidanden”? Föreningen med Kristus leder alltid till en djupare samhörighet med den lidande mänskligheten och skapelsen. Ingen mänsklig varelses lidande är enbart hennes eget. Julian av Norwich beskriver på 1300-talet vad hon ser i en av sina visioner: ”Sedan såg jag hur det – som jag uppfattade det – fanns en djup enhet mellan Kristus och oss: när han led, led också vi. Och alla skapade varelser som kunde lida delade hans lidande.”