Kampen vid livets mitt
På den andra av de två vägvisarna som vi når när vi gått in i ”den självständiga vuxna människans tidsålder” – den femte sammanlagt så här långt – står orden Förtjänst – tjänst. Denna korsväg oroar, här öppnar sig en andlig kamp. Även om en minikonferens bestående av väldens ledande kommer fram till att det vid detta vägskäl måste handla om och, inte eller. Och ligger det inte något i vad de säger? Det är min plikt mot familj och samhälle att förtjäna till uppehället. Är det inte min tjänst till båda?
Så skylten är kanske meningslös? Förtjänsten är ju motorn i vårt framgångsrika samhälle. Det finns många goda skäl till att vårt normala val är Förtjänst. Eller är det så, undrar vår medvandrare, att vi nu helhjärtat behöver göra valet Tjänst, just för balansens skull. Annars kan vi själva en dag bli till salu. Vägvalet handlar om vad för slags människa vi vill vara, inte främst vilken moral vi har. Det finns anledning att sitta kvar länge på van Goghs stol och tänka efter. Var har mitt hjärta sina rötter?
Medan vi tänker blir vi presenterade för en kvinna i forntida kläder som sitter under den vägvisare på vilken det står Tjänst. Hon är känd som Amma Synkletika, en av vännerna från öknen, en andlig kämpe, född i Alexandria år 380, av makedonisk härkomst. Hon tillhörde en välbärgad familj, men så kom döden in i hennes liv. Två bröder, liksom föräldrarna dog. För att söka det odelade hjärtat, ”som tillsammans med den öppna handen är paradiset i människornas liv”, begav hon sig ut i öknen där hon blev en känd lärare i konsten att finna den inre vägen. Varför sitter hon under vägvisaren Tjänst, och vad har hon att säga oss? Från den inre öknen hör vi hennes röst:
I början är det mycken strid och möda för dem som nalkas Gud, men sedan kommer outsäglig glädje. De som vill tända upp en eld, får först hosta och gråta och lyckas på så sätt utföra vad de vill.
Martin Lönnebo kommenterar:
För oss nutida är det viktigt att lyssna till henne, det moderna projektet är att vinna frihet på valfrihetens och oberoendets viktiga fält, men var och en av oss vet att det inte räcker. Befrielseverket måste närma sig jagiskhetens rötter. De måste ryckas upp om man ska nå den stora friheten, som är den över sig själv, då när rötterna tränger ner i det gemensamma och icke tillfälliga. Dessa rötter kan i sinom tid bära godhetens blomster.
Demokrati i formell mening är inte tillräckligt och etik inte nog för att ett gott och rättfärdigt samhälle ska ta form. Om de som ska styra inte kan styra över sig själva, om etiken inte har rötter i något bortom rättigheter, finns inga förutsättningar för verklig mognad. Vår främsta nöd är brist på varma hjärtan, konstaterar författaren till Van Goghs rum och citerar Mahatma Gandhi:
Det som förstör oss är: politik utan principer; njutning utan samvete, rikedom utan arbete, kunskap utan karaktär; affärer utan moral; vetenskap utan mänsklighet och tillbedjan utan offer.
Därför finns inte utrymme för kompromisser vid denna korsväg. Martin Lönnebo travesterar Jesu ord om att ingen kan tjäna både Gud och Mammon: ”Ni kan inte välja både Förtjänst och Tjänst som er innersta vilja. Förtjänst är medel till tjänst, inte mål.”
När mänskligheten väljer att gå den breda väg som är markerad med skylten Förtjänst, det vill säga konsumism som livsåskådning, då mörknar det för världen. Därför är det som nu behövs bot. Men även författaren känner av kampen mellan det inneboende anlag för både ont och gott som finns i människans frihet. Det bränner till i handflatan när han tänker på hur likgiltigheten är den yttersta motpolen till kärlek. ”Och vem”, funderar han, ”har inte hört följande replik i nutida media, även från hyggligt folk och sympatiska människor: ’Jag ångrar ingenting.’ Här är boten långt borta.”
Vi kan inte blåsa på egots brasa om vi vill tända den utgivande kärlekens heliga eld, den som inte åtskiljer oss från andra utan förenar. Men då måste vi vara villiga till sinnesändring.