Lekens vänner
Efter de tre vägvisarna vid livets mitt följer nu två som är samlade under rubriken ”Att finna frid i valen”. På den första av dessa står det Lek mot vänster, medan visaren som pekar mot höger heter Ordning. ”Vi står här inför val mellan det som uppenbarligen behövs och det som är försummat”, konstaterar författaren och undrar samtidigt om inte allvar är en de stora bristvarorna i dag. Och det hör väl till ”ordning”? Eller?
På orienteringstavlan vid denna vägvisare står ”Frihetens träd slår ut när begären kommer till ro” och ”Som en handfull sand i havet är vår brist mot Guds överflöd”. Tänkespråk som antyder att Lek och Allvar i själva verket kanske är släkt. Hjärnforskare menar att vår hjärna har två system, det kaotiska och det ordnande, och båda behövs. Men det enda som skapar något nytt är det kaotiska, det ordnande bara ordnar, och när det får mer tid och makt över oss växer byråkratin, ideologiseringen och kontrollbehovet medan livslusten bleknar. ”Det är därför”, skriver Martin Lönnebo, ”naturen har sett till att människobarnet har en oemotståndlig lust till lek, och den vise vuxne leker med barnet inom sig.”
Hos Visheten, som vi känner under hennes grekiska namn Sofia, förbinds lek med vishet. I Ordspråksboken hör vi henne sjunga, iförd drottninglika kosmiska kläder:
Då var jag som ett barn hos honom. Jag var hans glädje dag efter dag och lekte ständigt inför honom, jag lekte i hela hans värld och gladde mig med människorna.
Det är gott och väl, menar Martin Lönnebo, att trygghet har blivit ett nyckelord i vår kultur, såväl när det kommer till arbete, ekonomi, bostad, trafik, åldringsvård och sjukvård. ”Men mot vår existentiella utsatthet finns ingen trygghet, mot den innersta ensamheten och döden hjälper inga system. Om man inte inser detta, och mottar det i sitt liv, så slungas man utåt i ständig flykt från verkligheten och ångesten, den som ständigt underhålls av den existentiella bräckligheten.” Och han ställer frågan: ”Var är leken som är en förutsättning för mognad?” Ja, var är oberäkneligheten i en värld där det rationella, nyttiga och välordnade dominerar?
Jag tycker personligen att jag för varje årtionde har mött allt färre original i ordets goda betydelse, alltså självständiga människor med förtroende för det egna tänkandet och en välgörande distans … Kännetecknet för en lekande människa är att hon tar livet på allvar, men inte sig själv, att hon vilar i sin ödmjukhet och är som ett barn inför den Oändlige. Därför är hon fri.
Författaren sitter på van Goghs stol i ett landskap där blåhaken darrar av upphetsning, lövsångaren är allestädes närvarande, bäckstaren bockar ”mer ivrigt än en from predikarmunk” i bäcken och vid stigen doftar Jungfru Marias liljor bekymmerslöst. Här hörs människans fråga – Vad är din kallelse? – lika klart som jokkens brus. Han påminner sig nu om Jesusorden – ”Den som inte tar emot Guds rike som ett barn, han kommer aldrig dit in” – griper om den sköna blå pärlan i radbandet och tvekar inte:
Mitt val är klart, jag väljer det mest föraktade, leken, utan att se ned på det andra nödvändiga, ty leken behöver många vänner i vår ordnade tid.
