I själens tystnad

Var stilla inför Herren, vänta på honom (Ps 37:7).

Ingen profet har mött Gud utan att ha sökt tystnaden. Mose, Elia, Johannes döparen, för att inte tala om Jesus, alla begav de sig ut i öknen. Men målet var inte den geografiska platsens tystnad. Gud bor i oss som en tanke, ett ord, en närvaro vars källor är dolda i Gud själv, otillgängliga för mänsklig introspektion. Endast genom stillhet kan vi närma oss Guds egen tystnad. 

Det är ingen tillfällighet att händelserna omkring Jesu födelse omges av en stor tystnad. Vid sidan om allfarvägarna, bortom värdshusets sorl, i skydd av natten, träder Gud in i världen. ”Fadern talade ett ord och det Ordet var hans Son; detta ord fortsätter han att tala i evig tystnad, och i tystnad kan det höras i själen”, skriver Maximos Bekännaren på 600-talet.

Den stillhet som omger Jesu födelse behöver bo i själen när Gud yttrar sitt ord. Så som vi i tystnaden klarare hör våra egna hjärtslag, så är det i tystnaden vi kan höra Guds röst. Låt oss be om de rätta orden, de ord som får tystnaden att tala så att de själva kan tiga.

Herre, kom snart och lys upp natten. Gör mig tyst till dess jag fått besinna vad och hur jag ska tala. Amen.