Hoppets habitat

Jag vill vänta på Herren, som döljer sitt ansikte för Jakobs folk, och sätta mitt hopp till honom (Jes 8:17).

Den profetiska poesin ställer oss inför frågan vad hopp är och på vilka grunder vi kan hoppas. När Hebreerbrevet ger en definition av tron, knyts tron och hoppet tätt till varandra. De är tvillingar. ”Tron är grunden för det vi hoppas på, den ger oss visshet om det vi inte kan se.” (Heb 11:1)

Tron är hoppets habitat, för att tala med Thomas av Aquino, den plats inom oss där hoppet växer och får rotfäste. Tron sträcker sig inte bara mot något kommande, den drar framtiden till sig. Det vi satt vårt hopp till är mer än ett “ännu inte”, vi bär det som ett embryo inom oss.

För den kristne är detta habitat det fördolda livet med Kristus hos Gud. I mötet med Kristus, som hör framtiden till, gryr den kommande världen redan i den nuvarande. Framtiden är inte längre helt och hållet främmande, en avlägsen händelse, utan något som är i Kristus. Att leva i Kristus är att röra vid framtiden, den dag när allt till sist ska sammanfattas i honom.

Det kristna hoppet är därför ett levt hopp, inte bara ett inväntande hopp. Vi är kallade att leva tentativt, att försöksvis med Andens hjälp vittna om Guds rike så att framtiden spiller över i nuet och förändrar det närvarande. Det viktiga är inte att vi lyckas, men att vi försöker. 

Gud, vår Skapare, du har anförtrott jorden åt oss människor för att vi dag för dag ska förbereda den för den dag då du gör allting nytt. Stärk under denna adventstid vårt hopp, så att vi medan vi väntar i handling kan vittna om vår tro. Amen.