Heliga rum
Det desperata letandet efter nya gudstjänstformer undergräver även kyrkorummets helighet i vår tid. Att vara i kyrkan blir till sist likvärdigt med att vara på stormarknaden eller vårdcentralen, något som ofrånkomligt avspeglar sig i vårt sätt att förhålla oss till Gud.
Det var övertygelsen om att gudstjänsten inte var riktad till ett visst antal deltagare (Hur många kom i dag?) eller till en lyssnande församling, utan i verklig mening var en tjänst riktad till Gud i den eviga tillbedjans sammanhang, som också formade arkitekturen när kyrkor började byggas. Ingången låg i väster där solen går ner. Altaret placerades i öster, paradisets väderstreck, där solen går upp.
Det som utspelar sig i gudstjänsten pågår i en annan tideräkning, i ”ett utsparat rum … där kosmos återskapas”, för att citera författaren Kerstin Ekman. Ett rum som är olikt alla andra rum i det samhälle vi lever. I det sakrala rummet som är avskilt för en enda sak – inte konserter, föredrag eller konstutställningar, utan för gudstjänst – sker, genom att man är där, en inlärning som är långt mer djupgående än om man lyssnar till aldrig så utmärkta poddpredikningar. Sambandet mellan orden och de rum där de uttalas är långt större än vad vi tror.