Förvaltare eller präst?

 
Är människans roll i förhållande till skapelsen funktionell eller är den ontologisk? Svaret avgör hur vi ser på konsekvenserna av vad den ekumeniske patriarken Bartholomeus kallar ”den ekologiska synden”: är de moraliska eller är de existentiella?
Beskrivningen av människan som ”förvaltare” av skapelsen – i och för sig sympatisk – innebär ett etiskt förhållningssätt till världen. Om vi förstör naturen handlar vi omoraliskt. Men om människans förhållande till skapelsen är ontologiskt – om hon är ”skapelsens präst”, som kyrkofäderna uttryckte det – är följden av att vi förstör naturen att vi dör, vi upphör att existera.
Ekologin, hur vi förhåller oss till skapelsen, har att göra med vårt esse, vårt vara, inte bara vårt bene esse, vårt välbefinnande. ”Orsaken till den ekologiska krisen”, skriver den grekiske teologen Johannes Zizioulas”, är inte bristande etik utan brist på ethos.”