Ett själens uttömmande

 
Den bibliska litteraturen företräder en antropologi där Guds intentioner för människan är gudomliga och människans ansvar för sina handlingar vidsträckt. ”Men tänk på att för allt du gjort skall du ställas till ansvar av Gud”, säger Predikaren.
I den asketiska traditionen är askes ett sätt att ta ansvar för sina handlingar i världen. Men ett ännu viktigaste sätt att ikläda sig sitt ansvar för universum är, menar Levinas, förbönen. När profeter som Jesaja och Jeremia intervenerar är det inte bara som budbärare utan i lika hög grad som förebedjare. Och det är inte för sig själva de ropar.
Det hör till bönens väsen att den aldrig är upptagen av de egna behoven. ”Inte någon enda gång”, skriver Levinas, ”är bön en vädjan för en själv; i egentlig mening är den ingen vädjan överhuvudtaget, utan ett utgivande av en själv, ett själens uttömmande.”
För bedjaren i ande och sanning är den andres frälsning alltid viktigare än den egna. Inte den egna överlevnaden, men hela skapelsens befrielse, är förbönens yttersta mål.