Fiendebilder
I våra inledande måndagssamtal om Psaltaren på slottsverandan under sommaren, har vi konstaterat hur vanligt det är att psalmerna benämner fiender. Som när bedjaren tar sats inför sin litania i den tredje psalmen: Mina fiender är många!
Är det en objektiv sanning? Eller ritar psalmisten fiendebilder som gör honom själv till offer och får honom att omänskliggöra andra? Även om talet om fiender kan handla om reella hot som man behöver identifiera och skydda sig mot, kan frågor som dessa ibland behöva ställas.
Konflikter av olika slag förekommer ständigt, och de kan ofta vara konstruktiva. Men om de föder en retorik som bygger på fiendebilder trappas de upp och blir destruktiva. När en fiendebild etablerats försvinner utrymmet för nyanser och balanserade bedömningar i en konflikt. Snart börjar vi även tolka ”normala händelser” som aggressiva.
Retoriska och socialpsykologiska studier har visat hur grunden för skapandet av fiendebilder är begreppsparet ”vi” och ”dom”. Konstruktioner av dem-mot-oss är en av de starkaste krafterna i människan, menar många forskare. Det är en kraft som bygger på att vi betraktar världen i motsatser och som drivs av rädslan för det främmande. ”Utan ett tydligt ’vi’ och ett klart ’dom’ kan man vare sig skapa fiendebilder eller eskalera konflikter”, skriver professorn i retorik, Jens E. Kjeldsen. Och han förtydligar med exempel ur modern historia: “Utan vi-mot-dom får du inga nazistiska koncentrationsläger, inget kalla kriget, ingen Apartheid och ingen mur på Västbanken. Du får ingen att flyga in passagerarplan i World Trade Center och ingen president att deklarera: Antingen är du med oss eller så är du mot oss.”
En viktig uppgift i all andlig vägledning är att ge oss redskap att förstå de inre mekanismer som kan leda till att vi bygger upp fiendebilder. Vi monterar inte ner dessa genom att förneka eller undertrycka rädslor, vi behöver sätta ord på dem. Här kan Psaltarens fiendepsalmer bli en väg till självinsikt. När vi träder in i dess böner och själva blir en part i dialogerna får vi hjälp att genomskåda oss själva, inte fly in i den falska frid som ett alltför harmonierande och bekräftande kristet språk kan få oss att göra.
Bara så kan vi långsamt nå den mänskliga och andliga mognad där vi inte betraktar världen i motsatser, utan ser hur ”den ene är den andre”, för att tala med kyrkofäder som Gregorios av Nyssa. På vägen dit, visar både erfarenhet och forskning, är förtroendefulla relationer inom den grupp man tillhör viktiga; de minskar behovet av fiendebilder.