Ledarens ansvar
Fiendebilder kan inte övervinnas med fiendebilder. När de väl uppstått kan de inte heller demonteras bara genom att vi hänvisar till ”fördomar” eller ”missförstånd”. Det krävs en grundläggande förändring i våra relationer för att komma förbi de låsningar som uppstått.
En av dem som reflekterat över vad som kan få tidigare vänner och kollegor att börja beskriva den andre som hotfull, primitiv och oberäknelig är professor Lars Ingelstam. Han framhåller politiska och andra ledares ansvar i skapandet av fiendebilder. Hur viktigt det är att människor i ansvarig ställning visar återhållsamhet med negativa kommentarer om andra grupper. ”Den som utmålar andra grupper som främmande eller konstiga tar på sig ett stort ansvar”, skriver han.
Ett moget ledarskap känns igen på att det undviker att ständigt fördöma det ena och det andra. Snarare strävar det efter att se hur olika perspektiv och erfarenheter – som på ytan tycks motsägelsefulla – kan berika varandra. Som Martin Lönnebo brukar säga: ”Hur tokigt man än tycker att den andre uttrycker sig, kan man ändå alltid inleda samtalet med orden: ’Det ligger något i vad du säger.’”
Vi har den gångna veckan (10 juli) firat minnet av Nicolaus Cusanus, 1400-talskardinalen som myntade uttrycket coincidentia oppositorum, motsatsernas sammanfall. Cusanus har inte bara varit Martin Lönnebos favoritteolog i många år, han har på senare tid även plockats upp av filosofen Jonna Bornemark. Förtjänstfullt visar hon i sin bok Det omätbaras renässans hur Cusanus inte menade att vi ska lämna logiken därhän, ”snarare integrera logiken i ett tänkande som går bortom den”. Undertecknad upptäckte Nicolaus Cusanus under arbetet med boken Jungfrumark (1993), där han tilldelades ett eget kapitel.
Cusanus levde i den tid av oro och nyorientering i Europa som kännetecknade växlingen mellan medeltid och renässans. 1300- och 1400-talen var sekel som präglades av politiskt och andligt sönderfall, samhällen förändrades och den utveckling som skulle leda till Europas sekularisering påbörjades. Det var också under denna period som det östromerska riket kollapsade. Men när många uppfattade islam som det stora hotet framhöll Cusanus i stället islams släktskap med kristendomen.
Nicolaus Cusanus tillhörde kategorin andliga ledare som var djupt rotade i sin kristna tro och på samma gång reservationslöst öppna i sitt sökande. Förmågan att se förbi skillnader på ytan och finna det som förenade, präglade hos honom ett för sin tid unikt ekumeniskt sinnelag. Han ägde den trygga människans förmåga till dialog utan att känna sig hotad av dem som tänkte annorlunda, något som gjorde honom till en ständigt anlitad medlare i konflikter.
Den starka tilltro till dialogen – såväl interkulturell dialog som religionsdialog – som drev Nicolaus Cusanus, bottnade i tron att sanningen inte är något man kan sätta på pränt för att sedan föreläsa om så att andra blir övertygade. Nej, sanningen når man endast fram till genom en livslång tillvänjning – en tillvänjning som sker i kärlek. Den som bäst möter sin tids behov är därför den som inte har för avsikt att göra det.
