Ett avslutande ord om regelns mål

 
Apostlafastans sista dag. Vi har sedan den 23 maj, då denna fasteperiod inleddes, reflekterat över Ekumeniska Kommunitetens regel. Denna utgör en vägledning, med evangeliet som självklar utgångspunkt, och syftar till detta enda: ett liv där kärleken till Gud och kärleken till människorna alltmer sammanfaller.
Med andra ord: regeln har aldrig något egenvärde och får därför inte läsas och tillämpas som om den vore en lag. Till sist handlar allt om hjärtat. Anden gör levande, bokstaven dödar. Därför måste varje kristen regel kontinuerligt utvärderas: Vänder den mitt hjärta till Gud och till min broder och syster? Regelns uppgift är inte att göra oss principfasta, snarare uppmärksamma. Något som fångas i följande tänkespråk från ökenfäderna:
En broder besökte en eremit, och när han skulle lämna sa han: ”Förlåt mig, fader, för att jag hindrat dig att följa din regel.” Eremiten svarade: ”Min regel är att gästfritt välkomna dig, och att i frid sända dig vidare på vägen.”