Enhetens tvingande måste

 
På sidan 4 i vår regel heter det:
Ett genomgående drag i de andliga rörelser som kloster och kommuniteter utgjort under historien har alltid varit en djup känsla av samhörighet med hela kyrkan. En kärlek till hela kyrkan har motverkat sekterism och separatism.
Därför uppmanas vi i en av vägvisarna att ”verka oförtrutet för den kristna enheten och därmed ett vittnesbörd som vinner hjärtan för Guds rike”.
Att leva en enhetens spiritualitet handlar om mer än dialog och strategier. Det djupaste motivet är inte ens pastoralt. All enhet har sin källa i Treenighetens mysterium. Ju mer vi tränger in i denna hemlighet, desto svårare blir det att uthärda att leva i splittring med våra bröder och systrar i den världsvida kyrkan. Enheten blir ett tvingande måste.
Vi lägger då argumenterandet åt sidan och frågar oss istället hur vi kan växa i vår tro genom att ta emot Andens ljus från andra kyrkor än vår egen. Med den fråga påven Franciskus i ett tal på Petersplatsen uppmanade sina åhörare att ställa sig själva: “Vad kan vi få som gåva av våra bröder och systrar i andra kyrkor?”