En sann vägledare

 
Den kristna traditionen betonar med skärpa faran i att gå den andliga vägen ensam. ”Att tro att man kan vara sin egen andlige vägledare är den största glädje man kan ge demonerna, och den värsta skada man kan tillfoga sin själ”, skriver Evagrios av Pontos på 300-talet.
Samtidigt har kristna alltid gett uttryck för att det är ont om goda andliga vägledare. Teresa av Avila klagade över det på 1500-talet och en ökenfader på 300-talet suckade över att det i hela världen bara fanns tre andliga mästare värda namnet, en i Rom, en i Korinth och en i Jerusalemstrakten…
Riktigt så illa är det kanske inte. Men om vi tycker att det är svårt att finna någon att slå följe med, skall vi inte glömma vad Nikodimos av Korinth skriver i förordet till Filokalia: Om vi saknar en geronta – en andlig fader – låt oss då sätta vår förtröstan till den Helige Ande; han är först och sist vår enda sanna andliga vägledare.”