Det eukaristiska offret

Ända sedan hon fördrevs från Eden har människan framburit offer. Kain och Abel, Noa och Abraham. Alla byggde de altaren och offrade åt Gud. Offerkulten i Israel är en blodig historia, svårbegriplig för en nutidsmänniska. Och inte blir det mindre blodigt när denna kult når sin kulmen på Golgata, offerhöjden utanför Jerusalem.

Hur ser en kristen offerteologi ut? Ytterst handlar den om en djupt existentiell fråga: Hur får vi vår kärlek att växa? Det är evangeliets fråga till oss när vi möts av orden om att ”Jesus skulle dö … för att Guds skingrade barn skulle samlas och bli till ett.” Under allt det Jesus får utstå – det vi firar minnet av i varje mässa – förmår ingenting rubba hans kärlek. Därför blir hans liv ett offer som försonar världen med Gud. 

Och därför upphör inte talet om offer efter Kristus. Även Nya testamentet anknyter till en offerterminologi när den talar om den kristnes kallelse. Paulus kallar sig själv ”Kristi Jesu tempelpräst” och säger Inför sin förestående martyrdöd: ”Mitt liv utgjuts redan som ett offer.” Till alla döpta riktas uppmaningen att frambära sig själva ”som ett levande och heligt offer”.

Kristus har inte avskaffat offerkulten. Han har fullbordat den. Hädanefter är varje offer en åminnelse av Kristi offer. Inte som en upprepning, men som en delaktighet i det offer som ger världen liv. I det ljuset är eukaristin den mest radikala handling en människa kan delta i. En handling genom vilken vi – likt en “annan Kristus” – offrar vårt liv. Därför ber vi i mässan: Ta emot vårt offer.