Vårt och hela kyrkans offer

Varje gång mässan firas möts vi av en uppmaning när brödet och vinet har dukats på altaret: Låt oss be att Gud tar emot vårt och hela kyrkans offer. Varpå församlingen svarar: Honom till ära och världen till frälsning. Därefter ber prästen bönen över gåvorna.

Orden ingår i liturgin i allmänkyrklig tradition, och vi hör dem var vi än kommer i världen där mässan firas enligt den västliga riten. Men vad är det egentligen vi säger med orden ”Honom till ära och världen till frälsning”?

Vad menar vi med att be Gud ”ta emot vårt offer”? Är inte nattvarden en måltid i vilken vi tar emot Guds gåva? Här kan det ju låta som om vi först behöver ge något för att Gud ska bli välvilligt inställd till oss och ge oss sin gåva. Hur lätt kan inte det försåtliga sättet att tänka smyga in bakvägen, eller sippra in som något underförstått i den kristna förkunnelsen: ”Om jag ber, om jag ger, om jag avstår något, om jag försöker göra gott, då måste väl Gud se på mig med välbehag?” All sådan ”byteshandel” – om du ger det, får du det – är främmande för kristen tro där nåden är den enda och solida grunden för allt Gud ger och gör.

Men om allt är gåva, varför talar vi då om vårt offer när vi firar mässan, som är en åminnelse av Kristi offer? Under årets apostlafasta ska vi begrunda den frågan. Hur ser en kristen offerteologi ut? Och vad menade de tidiga kristna lärarna – kyrkofäderna – när de talade om nattvarden som ett ”offer”?