”Det är nog”

Hur ska bedjaren av tidegärden förhålla sig till det rop på hämnd som gång på gång ljuder i Psaltaren? Som i Psalm 137, där vi hör ropen till Gud från traumatiserade människor som fått se sina egna barn brutalt mördade. Deras liv ligger i spillror, angriparna har förgripit sig på platsen för deras tillbedjan, de har ingen som kan föra deras talan, de vägrar sjunga Sions sånger, deras värld är kaos. Psalmens fond är krigets grymma realitet.

I sin kommenterar till Psalm 137, där vi hör människor som i djupaste förnedring och hjälplöshet kämpar med det egna hjärtats begär till hämnd, skriver den katolske teologen Eric Zenger:

Det är utomordentligt viktigt att inse att denna psalm inte är en bön om att Israel och Babylon bara ska byta roller. Vad frågan gäller – i linje med psalmens teocentricitet – är att rättvisa måste äga rum i förhållande till en makt som menar sig ha rätt att utöva våld för att nå sina syften.

Om Lemeks förbannelse ska brytas – ”Kain blir hämnad sju gånger om, Lemek sjuttiosju” (1 Mos 4:24) – måste ropet på vedergällning efter ofattbara förluster överlämnas till den Gud som i den hebreiska Bibeln kallas, ett namn som också kan betyda Det är nog.