Den överlägsna askesen

Epifanios, biskop av Cypern, skickade en gång efter Abba Hilarion och sade: ”Kom, så att vi får se varandra innan vi lämnar våra kroppar.” När han kom gladde de sig tillsammans. Medan de åt bar man in en fågel till dem. Biskopen tog den och gav till Abba Hilarion, som sade: ”Förlåt mig, abba, men sedan jag antog kåpan har jag inte ätit kött.” Epifanios sade: ”Själv har jag från det att jag antog kåpan inte låtit någon somna med agg emot mig, och inte heller själv somnat med agg emot någon.” Abba Hilarion svarade: ”Förlåt mig, ditt levnadssätt är bättre än mitt.” 

Historierna från öknen i Apophthegmatan sätter gång på gång fingret på vad som gör oss till personer i ordets verkliga mening: ser vi våra medmänniskor eller har vi bara ögon för oss själva? Helgelse är den förvandling som får en människa att leva vänd mot den andre i uppriktig kärlek och uppmärksamhet. 

Här ställs vi inför frågan om vad som är viktigast: mina egna höga principer eller lyhördhet inför en vän. Erik Varden kommenterar: ”Berättelsen antyder att den överlägsna askesen består i hövlighet, en nobel form av självförglömmelse.”