Den omöjliga domen

Johannes den Korte sade: Vi har lagt ifrån oss den lätta bördan, och tagit på oss en som är tung, självrättfärdigandet och domen över andra.

Den emfas med vilken ökenfädernas spiritualitet framhäver icke-dömandet, och därmed medlidandet, som tecknet på andlig mognad är grundad i personens mysterium. Människan som en avbild av det Absoluta. Den blick som i varje människa ser Guds avbild förringar inte det onda, men vet att hjärtats omvändelse alltid är möjlig. Därför kunde mystiker som Thérèse av Lisieux och Katarina av Siena med sin kärlek omsluta djupt brottsliga människor som av samhället betraktades som hopplösa fall.

Sann kärlek, skriver Olivier Clement, är ”att veta att man är skyldig till allt och i allas ställe”. Då blir domen över medmänniskorna omöjlig. Och därför är livet i öknen en ständigt pågående botgöring.