Den existentiella ekumeniken
I morgon inleds den internationella ekumeniska böneveckan. Dess ärende är mer akut än någonsin. Likväl tillåter vi att den passerar utan upprördhet över den ekumeniska efterblivenheten. Vi nöjer oss med till intet förpliktande artighetsfraser och sammankomster. Det är inget annat än en skandalon.
Den ortodoxe metropoliten Johannes Zizioulas (d. 2023), en av vårt tids främsta kyrkoledare, talade ofta om ekumenikens tre sidor. Han kallar dem tidens ekumenik, rummets ekumenik och den existentiella ekumeniken.
Tidens ekumenik är vår strävan som kristna att enas utifrån det faktum att vi har en gemensam tvåtusenårig tradition, grundad på Bibeln och kyrkofäderna. Det är den ekumenik som dominerar i de officiella ekumeniska dialogerna, och vi vet alla att det går framåt med snigelfart.
Rummets ekumenik sker när kristna från olika traditioner och delar av världen kommer samman för att dela erfarenheter, för gemensam bön, och inte minst för att förenas i gemensamma aktioner och möten. Varje gång det händer vittnar vi tillsammans om kyrkans universalitet.
Till dessa två, som dominerat den ekumeniska scenen under de senaste hundra åren, ville Zizioulas lägga en tredje som han alltså kallade existentiell ekumenik. Han definierade det som vår strävan att tillsammans konfrontera de avgörande existentiella utmaningar som i dag möter mänskligheten som helhet – inte bara på vissa platser eller som något som enbart berör vissa grupper av människor. Dit hör inte minst ekologin, men också andra områden där vi som kristna utmanas att med gemensamma krafter möta de allvarligaste hoten mot vår värld just nu.
Följande ord av Zizioulas äger knappast mindre relevans är när hans en gång nedtecknade dem:
Vi lever i en tid när fundamentala existentiella problem överbryggar de traditionella skillnaderna mellan våra traditioner och relativiserar dessa intill i stort sett obefintlighet. Se till exempel på vad som händer i Mellanöstern i dag: Frågar de som förföljer de kristna vilken kyrka eller konfession de tillhör? Här realiseras den kristna enheten de facto genom förföljelse och blod – martyriets ekumenik.