Bönens logik
Gud är A och O, den förste och den sista, även i all verklig bön. Med andra ord: Gud är i båda ändarna av det skeende som kallas bön
Det är denna ”dialektiska” modell som Paulus berör i Romarbrevets åttonde kapitel när han säger att vi inte vet hur vår bön bör vara. Men därmed är vi inte utlämnade åt ständigt nya, fruktlösa försök. ”Anden vädjar för oss med rop utan ord”, försäkrar aposteln (Rom 8:26). Eller som det uttrycks i en annan översättning: ”Anden själv bär fram vår bön med ordlösa suckar.”
All bön har sitt ursprung i Gud och återvänder till Gud. En inre gudomlig drivkraft väcker och ger liv åt bönen. Genom att Anden lägger ut sig själv för oss öppnas vägen in i Sonens gemenskap med Fadern. Som Jesus säger: ”Jag vill att ni ska vara där jag är.” Dit kommer vi när Anden ger bönen vingar.
Bönens ”trinitariska logik” kan bara förstås av den som har förstått: I bönen ger vi Gud tillbaka till Gud.