De långa linjerna
Det stora imperativet söndagen före domsöndagen sammanfaller med diakonernas utrop när evangeliet skulle läsas i den tidiga kyrkans gudstjänst: ”Var uppmärksamma!” Nu behövs en inre hållning av vaksamhet och nykterhet (det vi uppmanas till i completoriet varje kväll), som inger både tröst och mod när vi hör den kristna berättelsen om att denna tidsålder går mot sitt slut.
Tröst: när vi inser att Kristus, som bor i oss, har bestått provet. Mod: så att våra handlingar främjar ett liv i sanning. Guds rike är inte bara en vision om en framtid där vi aldrig har varit – det är en konspiration i senapsfröets tecken som föregriper den framtiden i den värld som är nu.
I de ofta dramatiska bibeltexterna om tidens slut behöver vi därför inte få allt på plats. Men vi behöver se de stora linjerna. När vi blickar mot en okänd framtid kan profeter som Jesaja hjälpa oss att läsa orden om att ”himmel och jord ska förgå” i ljuset av löftet om ”en ny jord där rättfärdighet bor”. I den bibliska profetian går inte världen mot ett sammanbrott, den är på väg mot det genombrott som redan har skett. När Kristus överskred dödens gräns, överskred han också gränsen till framtiden. Om han ”finns hos oss”, som Paulus uttrycker det i en av bibeltexterna söndagen före domsöndagen, är framtiden redan närvarande.