Bortom sentimentaliteten
Vad ska jag förkunna?
Profetens fråga hänger kvar i luften. Vad ska jag fylla min predikan med? Han får nu ytterligare ett spår att följa: Trösta, trösta mitt folk. (Jes 40:1)
Verklig tröst är ett grundackord i all trovärdig förkunnelse. Men tröst har blivit ett av de ord som kommit att betyda så mycket mindre än vad det borde göra. Att säga ”det är inte så farligt” eller ”det går över” är ingen tröst. Predikan är ingen klapp på axeln. Sentimentalitet och teologiska plattityder gör förkunnelsen till ett effektivt vaccin mot tron.
Åtskilliga kommentatorer har gjort iakttagelsen att en av de märkliga sakerna med dagens samhälle är att det på samma gång är obarmhärtigt och sentimentalt. Oförlåtande i många avseenden, och samtidigt emotionellt. Människor som arbetar inom hjälp- och biståndsorganisationer kan vittna om hur mycket lättare det är att få gåvogivandet att skjuta i höjden med hjälp av några bilder på lidande personer, än vad det är att få stöd för det långsiktiga arbetet för strukturella förändringar i dysfunktionella samhällen.
Orden i inledningen av Jesajabokens fyrtionde kapitel har inget av sentimentalitet över sig. Den tröst profeten talar om är något helt annat, den ger nytt mod:
– Säg åt dem att fångenskapen är över! Skulden är efterskänkt! Världen ligger öppen framför dig!
Vi kan aldrig helt träda in i någon annans lidande, men det vi brister i empati eller likartade upplevelser kan vi kompensera med uppmärksamhet och närvaro. Verklig tröst kan bara komma från ett vittne som är berett att utsätta sig för den andres nöd. Därför säger trösten: ”Du är fri! Och om du inte är fri ska jag kämpa vid din sida för att du ska bli fri.”
Det är något helt annat än en klapp på axeln.
