Att spegla sig i psalmerna

”Psalmernas mening finner vi inte i den skrivna texten utan i våra tidigare erfarenheter”, skriver Johannes Cassianus och lägger en solid grund för bruket av Psaltaren som en personlig bönbok.

Det gäller alltså att få ett förhållande till psalmerna där de blir ”som födda ur oss själva i samma ögonblick som vi ber”, med Cassianus ord. Vi ber dem då som om vi själva vore deras författare. Psaltaren blir en spegel i vilken vi urskiljer rörelserna i vår själ. 

Bilden av Psaltaren som själens spegel finner vi hos Athanasios av Alexandria i ett själavårdsbrev till en viss Marcellinus på 300-talet. Det blev med tiden en omtyckt metafor. Psaltarens uppfattades inte bara som en spegel där allt som rör sig i människan inre framträder – spännvidden av känslor, stämningar och erfarenheter – utan också som böner med förmåga att omforma vårt inre liv. 

Men nyckeln till att höra sin egen röst i psalmerna, skriver Cassianus, är att ”vi förstår ordets ande före dess bokstav”.