En sanningens balanspunkt

Ett centralt tema i tidig kristen spiritualitet sammanfattas i det grekiska begreppet apatheia, från vilket vi mycket riktigt fått ordet apati. Föreställningen att det kristna livet går ut på att bli apatisk kan möjligen få en och annan med mindre goda erfarenheter av kristna miljöer att nicka bifall, men är inte riktigt vad de monastiska författarna menade med ordet. 

I tidiga kristna texter är apatheia själva essensen i verklig frihet och en förutsättning för sann kärlek. Dessa texter talar om hur en följd av att vi blir stillastående i vårt andliga liv är att vi upphör att se saker sådana de verkligen är. Blicken grumlas. Det intressanta när vi betraktar världen är då inte vad den är i sig, utan vad den kan ge oss och göra för oss – stuffing the world into the bag of ego, som Rowan Williams uttrycker det i sin senaste bok, Passions of the Soul. Vi har då börjat ge efter för vad de monastiska författarna kallar ’lidelser’, vilket kan leda i två riktningar, som trots att de är varandras motsatser bägge har sin orsak i att vi inte ser klart på oss själva och världen: självbekräftelse eller självömkan.

Om det är något alla andliga lärare i den kristna traditionen är överens om är att det inte existerar ett tillstånd av status quo i våra liv. Antingen utvecklas vi eller stagnerar vi i vårt andliga liv. Något stillastående är det aldrig tal om. Som Teresa av Avila uttrycker det: Om du inte går framåt, går du tillbaka. Att ”gå framåt” är i det här sammanhanget att bli mer mänsklig, medan det motsatta gör oss mindre mänskliga.

Det är här apatheia kommer in i bilden. Det representerar den frihet som uppstår när människan finner ett fäste i vad Rowan Williams kallar ”en sanningens balanspunkt”, utifrån vilken vi kan se på världen, och även på Gud, utan att gripas av vare sig girighet eller panisk rädsla. Först när den friheten infinner sig kan hjärtat, för att tala med Isak Syriern, “fyllas av medkänsla med allt skapat”.