Aldrig övergiven
I går firades Antoniosdagen i gemenskap med klostren i den inre öknen mellan Nildalen och Röda havet. Det var nog en och annan som tog fram Antoniosbiografin ur bokhyllan och läste ett stycke ur denna klassiska levnadsskildring skriven av biskop Athansios bara några år efter Antonios död år 356.
Här skildras en människas väg till mognad genom en reträtt in i stillheten där varje fas har sin egen innebörd. När Antonios i ett tidigt skede, han är ungefär 35 år, sökt sin tillflykt till en gravkammare – demonernas hemvist och symbolen för den gamla människans död – finns ett tänkvärt avsnitt i biografin där en dialog utspelar sig med Gud efter en intensiv period av vånda och kamp.
När det är som allra mörkast kommer Herren till hans undsättning: ”Det var som att taket öppnade sig och en stråle av ljus kom ner till honom.” Antonios drog ett djupt andetag, berättar Athanasios, och vände sig nu till Herren med frågan om varför han dröjt.
– Var var du? Varför visade du dig inte från början och gjorde slut på mina plågor?
En röst kom då till honom:
– Antonios, jag var här, men jag avvaktade för att se din kamp. Eftersom du nu höll ut, och inte lät dig besegras, skall jag alltid vara din hjälpare, och jag skall göra ditt namn känt överallt.
Ikon av den helige Antonios av ikonograf Robin Johansson, Antoniosgården.
